Alla helgonsdag – En dag att tänka på de vi mist men också reflektera på det vi faktiskt har.

Förra veckan var jag i Stockholm och tände ett ljus för min son som lämnade detta jordeliv alldeles för tidigt, endast 31 år, (i ett plötsligt hjärtstopp(. Under sina år hann han dock med väldigt mycket särskilt inom välgörenhetssammanhang.

Men det sorgliga är hur mycket som bleknar med tiden. Lyssnade på P4 i veckan där Titti intervjuade en journalist Soraya som pratade så fint om sin mamma som hon mist i unga år. Hur hon försökte hålla hennes minne vid liv genom att prata om henne med sitt barn som inte ens träffat sin mormor. Hon sa något i stil "sorgen blir man inte av med för den tar nya skepnader hela tiden", det var kloka ord.

Igår var jag och tände ljus för min pappa, han blev 79 år. Han var tacksam för sitt liv och sin ålder men ändå lite besviken på sitt slut, för att han ville leva. Han var pigg både fysiskt och psykiskt, men cancern fick sitt grepp om honom och tog hans liv. Annars hade han säker blivit 100 år som sina föräldrar… Minns så tydligt när han flyttades får Sahlgrenska till Hospice och hur han liksom ”gick med på det” för innerst inne trodde han att jag och min man skulle komma och ”rädda honom” därifrån. När vi kom dit (till Hospice) och hälsade honom , så var det första han sa till oss ,

- när går vi härifrån….

Det ljus som släcktes i hans ögon när jag sa att vi inte skulle gå någonstans, är för alltid inristad i min iris. Min pappa var en väldigt fredlig person, uppfinningsrik, många gånger före sin tid och med ett bondförnuft utan dess like.

Jag tror inte det finns ett vaket ögonblick som jag inte saknar pappa Rune och min son Alexander .

För er som inte mist låter detta nog konstigt och ni tänker kanske, typ ”get over it” men när ni kommer till den del i livet där jag är nu kommer ni förstå. Nu önskar jag inte att någon hamnar där jag är, men inser att någon dag gör vi alla det. Vi är bara inte medvetna om det innan, sedan tar en del detta lättare på sorg än andra och det beror ju på vår personlighet.

För att sätta detta i ett sammanhang och reflekterar på det vi faktiskt har, så tänker jag på min mamma som är 85 år. Hon klagar ofta på hur jobbigt det ör att vara i gammal, trots att hon är klar i ”knoppen” och klarar sig hemma i sin lägenhet. Jag kan tycka det är frustrerande då så många andra mist sitt liv som inget hellre önskat än att få nå den aktningsvärda åldern som hon har.

Jag förstår att hon är orolig, det är trots allt svårt att ”planera” när man är 85 när man inte vet hur länge till man lever… (hennes ord) men å andra sidan Vem vet det ?

Detta försöker jag påminna henne om, att hon ska vara tacksam för att hon har. Hon lever, har hälsan, har sin barn vid liv, har barnbarn och tak över huvudet.

Men såklart tycker hon att jag är jobbig när jag säger det 😉.

Men allvarligt talat visst gnäller vi lite väl mycket över ibland rena ”ilandsproblem”

Så vad vill jag har sagt med allt detta….?

En del livsstilsinspiratörer skriver - lev livet nu.

Det läser vi ofta och nickar instämmande, men går det verkligen in?

Klagar vi på viktiga saker? Attans, nu missade jag bussen igen, ja det är ju frusteranden i det ögonblicket men i stora hela, är det viktigt?

Så även om detta inlägget handlar om saknad, behöver man även påminna sig om vad som är bra och försöka se på saker positivt och göra så goda saker som möjligt.

Önskar er en trevlig Alla helgonsdag.

Maggie.