Jag vaknar upp...

Jag vaknar upp tidigt, smärtan i bröstet är outhärdligt, jag känner mig förvirrad.

Tittar på klockan den är 5. Inser att det inte är en mardröm jag haft, det är sant jag har förlorat min son. Jag är ledsen men också väldigt arg inombords för att han inte får leva vidare.

Läser allt fint på fb och minnet efter honom är så ljust.

Min son hade ju en hjärtsjukdom som debuterade när han var 26 år, efter det kunde han vare sig cykla eller springa mer, det som han älskat så mycket. Men det hindrade honom dock inte att fortsätta med alla sina projekt trots att han stundtals var väldigt trött.

Måndagmorgon, jag vaknar med samma smärta och den krassa verkligheten att p.g.a av Alex sjukdom fick han inte teckna livförsäkring. Jag förfäras och grubblar över att vårt skyddsnät som vi normalt inte funderar så mycket på när vi är friska och lever, att man inte har dem livlinor man trott.