Saknadens smärta.

Folk säger att det blir bättre om ett tag, just nu känns det inte så… Jag funderar mycket hur ska jag orka leva vidare med denna smärta. Pratade med en god vän som mist en nära anhörig och hon sa, det finns bara två alternativ.

Det har hon ju rätt i, min son älskade ju livet, så jag vet vilket alternativ han skulle föreslagit mig om jag frågat honom om råd, såsom jag ofta gjorde.

Sedan har jag ju kvar min underbara dotter, min fantastiska man, mitt härliga barnbarn, fina svärdotter, min kära mamma och många vänner som varit så kärleksfulla och stöttande i denna stund.

Men ändå… Alex fattas oss, så när går det över…

det går nog aldrig över tror jag...

Men ibland, några korta stunder, tex på hans minnesstund, när vi pratade om våra gemensamma minnen dem var så härliga, ljusa och roliga , just då kändes det för liten stund bättre.

Med detta sagt vill jag även passa på att tacka alla så kom på dagen och som var med på kvällen, tack för ert stöd . Tack även till alla er som stöttade insamling till Alexanders son som pågick september 2018.

Kärlek och respekt till er.