Sociala medier omtalat älskat och hatat?

Så lätt att gömma sig bakom ett konto tycka och tänka.

När jag funderar på detta undrar jag om det alltid varit så ?

Fast kanske i andra former som på angiveritiden. Men oavsett tid är nog det mesta sig likt förutom att vi idag har en mycket snabbare genomslagskraft genom internet.

Ett fel ord på internet och vips ett drev, eller ett klokt citat som man kanske tom ”snott ” från någon annan och vips är man en vis person.

Min son hade en fåordig kompis han är duktigt på att skriva,när jag läste hans blogg brukade jag undra om det verkligen var samma person?

Ser samma fenomen på facebook och tycker det är ganska komiskt.

Jag brukar fundera på vem som är den egentliga mottagaren till deras budskap, när dem målar upp en helt annan bild av sig själv?

Ibland browsar jag på instagram och nyligen ramlade jag in på Stella MacCartneys-konto, hon hade ett inlägg om sin bortgångna mamma och skrev en rad som träffade mig rakt i hjärtat:

”I miss you… every single moment of every single day”

Jag tänkte, ja så är det ! Och det fastnade länge hos mig.

Nu tänker ni, nej inte nu igen ska hon dra upp det igen. …(suck)

Jag har pratat med de mina om detta, vi upplever att människor i vår omgivning (inte alla, men dem flesta ) tycker att detta är obekvämt.

En del har själva gått igenom tråkiga saker och tycker, tja inte vet jag vad men upplever att dem kanske tror att dem har ensamrätt på den typen av känslor, för dem beter sig lite underligt och kantigt. Men jag tycker inte att man behöver vara otrevlig mot sin omgivning för att man är ledsen.

Majoriteten har troligtvis glömt bort vad som hänt och när dem blir påminda om det, då tycker dem att det blir jobbigt. Dem som inte glömt skruvar på sig och vet inte hur dem ska bete sig.

Dem tycker det känns obekvämt och tänker nog innerst inne att vi borde gå vidare….

Men såklart ingen säger det rent ut 😉 men det är andemeningen.

Fast på ett sätt har vi ju det, dvs gått vidare.... Vi jobbar ju trots allt varje dag, försöker ju få vardagen att flyta. Vi belastar sällan någon utomstående med våra våndor, vi håller det i vår egen kärna.

Men det innebär ju inte att vi måste sluta prata om det, vi kan ju inte kväva våra känslor ,

vi har ju trots allt underbara minnen som vi vill bevara.

Så vad är min slutsats efter alla dessa reflektioner?

Det finns många frågor men väldigt få svar!

Maggie